Gotska Sandön – En Sandö i havet

Ön lyfter sig ur havet, båten närmar sig och den gröna skogshorisonten blir större och skarpare för varje minut. Så står jag åter på ön mitt ute i havet. Träden, ljungen, blommorna, sanden, mossan, kottarna, allt som målas av ljuset väcker mina sinnen till liv och hopp. Jag längtar till det första mötet med naturens hemlighet, omsluten av vissheten om sand-strändernas karta. Jag börjar min vandring in i den hoppfulla tystnaden.

Sinnena fokuserar motivet på min näthinna, jag stannar upp och känner min begränsning i det hav av natur jag trampar på.

Ur havet reser sig en sandbank från havets botten. En trekant bildar rygg för träden, sanden omsluter den envisa skogen, det finns inget slut. Trädens mångfald och variation, den gröna matta som tallarna växer ur är djup och förgänglig i sin omsorg. Jag ligger på rygg och är stilla, blir ett med tystnaden. Gränsen till havet är den närhet och länk jag kan ta på, inte se. Mellanrummen är oändliga det finns inget slut, bara början.

I tystnaden föds mina tankar när kroppen vilar i ljungens bädd.

Jag rör mig sakta, tar på närheten, tryggheten, den kraft som växer ur sanden. Jag pratar med träden, de visar mig sin hemlighet, den ständiga upprepningen. Denna skog, som mest är ordning och raka stammar blir till gestalt, en krumelur, en skulptur av glädje. Mellanrummen fylls av ljusets färger och variationer. Jag har kommit rätt, jag vandrar i skogen och på stränderna i förhoppning att se något nytt. Ser havet och de mjuka sanddynerna skapar gräns för skogen. Tystnaden är evig i ljungen när allt är stilla, min kropp svävar i universum, gungad, lyft av vågorna från havet.

Det raka, det sneda, det krökta, det tjocka, det tunna, det smidiga, det hårda, det kraftfulla, det vackra, det stora, det lilla, det oberäkneliga som aldrig tar slut. Skulpturer i sanden med oändlig rörelse i universum, en evig symbol av kosmos.

Den silverglänsande färgen skiftar i ljuset, de är monument av rörelse och liv, kraft och sårbarhet, sensualism och värme. De är hopp och känslighet, en kraft av spänning i dialog med naturen. De tar tag i mig, jag är aldrig ensam. Träd det mest synliga av helhet, en syntes av himmel, jord och vatten, en symbol för dynamik i motsats till stenen en kraft i förändring, som börjar i det inre och växer till förväntan.

De står alltid kvar, jag kan lita på dem. Jag går runt i sanden, jag vill möta dem i detta stillhetens rum. Denna märkliga plats vars liv var kroppen mellan hav och land. Ett urlandskap som formats av vind och hetta, sol och vatten. Här hämtar jag näring. De finns där runt hela ön, jag upptäcker nya varje gång jag kommer, lägger symboler till mitt landskap, som blir tydligare för varje år. Nya skulpturer med evigt liv. Tiden har sina rum, arketyperna som jag samlar till en karta, får sin betydelse långt senare.

Stranden är tung att gå på. Havets våglinje i strandkanten leker ständigt med dess kontur. Vinden trycker mot mitt bröst, sanden sveper runt benen, jag trycker mig fram, tar spjärn, vänder ryggen mot. Jag rör mig mot blåsten, som gör motstånd. Jag ser rörelsen, det lilla sandkornet som kravlar sig upp på strandens kant, spolas bort och kommer åter, bildar min väg. Det allra minsta växer. Kraften är nära och lyfter min kropp över träden. Jag kan inte stanna, jag måste upptäcka min ö i havet, omslutas av tystnaden, se himlens färger i havet komma mot mig och svepa min kropp över träden.

Ön är min trygghet, jag vet var den finns. Här är ordningen inte förutbestämd. Jag speglar mig i sanden, den kropp som ligger mellan havet och skogen. Stranden är möjligheternas land, en plats för lekens lustar för fantasi och glädje. Stranden är området närmast havet, skiftande och gåtfullt, sinnligt i sin egen kropp.

En ö i havet långt från fastlandet är lockande och oåtkomlig. På väg dit vet jag vad som möter mig, men känslan att trampa i sanden är lika ny och oberäknelig. Nytt varje gång jag kommer dit, men ändå detsamma.

Vetskapen om stranden mellan havet och skogen gör mig fri. Det är min ö, pånyttfödelsen kommer åter. Kraften i rummen bland träden, närheten som jag går förbi. Jag vill gå vilse bland träden, leka tafatt och dansa på ljungen med min dröm. Jag fångar tystnaden i en vals och ser mig om efter motiven i rymden. Det lilla blir stort och det stora litet, det finns inget slut.